Dr. Ulf Åsgård mot StavangerAvisen

» Den svenske psykiateren Ulf Åsgård og krimologen Leif Persson, har i følge Aftonbladet gått igjennom Quick-saken og konkluderte med falske tilståelser. Ulf Åsgård er den samme psykiateren som norske Kripos brukte for å få fram den falske tilståelsen i Birgittesaken. Åsgård hevdet i retten at ?fetteren snakket sant? da han tilsto. ? Det er nesten uvirkelig at den mannen kan mene noe som helst om falske tilståelser, sier fetterens forsvarer advokat Arvid Sjødin. »

Og senere i artikkelen:

«Advokat Arvid Sjødin, som var en av forsvarerne i Birgittesaken, rister bare på hodet når han får høre om Åsgårds siste arbeide. I ?Birgittesaken? var Ulf Åsgård Kripos sin mann og hevdet at fetterens tilståelse var riktig.
– Dagbøkene til politifolkene som avhørte fetteren, avslørte at psykiater Ulf Åsgård regisserte avhørsmetodene. Blant annet fremgår det et sted at ?Ulf har ringt, han sier stå på?, sier en hoderystende advokat Arvid Sjødin til StavangerAvisen.

– Til tross for at han hadde tilgang på alt materiale også i lagmannsretten, der det fremgikk hvilket press fetteren var utsatt for av Kripos avhører Stian Elle, og det
forelå en konklusjon fra professor Gisli Gudjonsson som fastslo at tilståelsen var falsk, så holdt han fast ved at den var riktig, sier Sjødin.

Psykiater Ulf Åsgård laget også, i forkant av arrestasjonen av fetteren, en gjernings-mannsprofil som utpekte fetteren.
– Det eneste som stemte der, var at det er en ung mann, alt annet var feil, sier han.
– Ut fra mitt kjennskap til psykiater Ulf Åsgård, er det han vet om falske tilståelser ikke verd å vite, eller kanskje han endelig har lært? sier Sjødin. »

KLAGEN:
Klageren er den omtalte svenske psykiateren Ulf Åsgård. Han begrunner innledningsvis hvorfor klagen kommer sent, med opplysning om at det først var i andre uke av november 2002 «norska vänner» gjorde ham oppmerksom på StavangerAvisens artikkel. Dessuten anfører klageren at han ikke ble klar over PFUs eksistens før i månedsskiftet mars/april 2003, via en norsk journalist.

Om selve klagegrunnlaget skriver dr. Åsgård:

«I artikeln i fråga i Stavangeravisen redogörs för en artikel i den svanska tidningen Aftonbladet. I sammanfattning redogörs för att undertecknad tilammans med Leif GW Persson ställer sig tveksam till Thomas Quicks bekännelser till en rad mord m m. I artikeln redogörs därefter för en intervju med advokat Arvid Sjødin, som ställer sig frågande inför undertecknads förmåga att förstå sig på falska erkännanden.»

«Därutöver yttrar sig Sjødin om min roll i ett uppmärksammat mål – Birgitte Tengssaken – varvid Sjødin synes tala om ett antal ting som i varje fall inte har ett dugg att göra med frågan om Thomas Quick är en faktisk mördare eller inte. Däremot framför Sjødin en blandning av rena lögner och felaktiga tolkningar om min roll i Tengssaken .»

«Eftersom jag fann denna artikel sällsynt illa underbyggd och fylld av felaktiga, kränkande och irrelevanta yttranden samt i andra avseenden lika lögnaktiga, okunniga och illvilliga omdömen om min person och profession , vände jag mig till sagde advokat Sjødin för att efterhöra om han verkligen sagt det som tillvitas honom i artikeln. Efter ett första brev till honom 11 november 2002 har ett antal mail, och även telefonsamtal, från hans sida, utväxlats. Kommunikationen avslutades i princip 11 januari 2003 vari jag fick veta att jag skulle få besked röranda mina frågeställningar inom en vecka, utan att Sjødin därefter svarat. Det sista meddelandet från advokat Sjødin kom passande nära den för PFU tillämpade tremånadersfristen.»

» Det är inte svårt att få kontakt med mig. (…) Jag finner det ytterst anmärkningsvärt att Stavangeravisen inte hänvänt sig till mig rörande mina eventuella uttalanden i Aftonbladet, samt at man bett om en kommentar til dessa förmenta uttalanden från en person som tidningen rimligen borde veta stått och kanske fortfarande står i ett juridiskt motsatsförhållande till mig. Från en sådan person kan man förvänta sig de mest
pejorativa yttranden och artikeln i fråga synes besanna detta. (…) För de insatta, inte minst författaren av artikeln i Stavangeravisen, torde det vara uppenbart at Sjødin inte är den person i Norge som man i första hand bör vända sig till för att få et någonlunda objektivt yttrande om min person och profession .»

SPØRSMÅL OM BEHANDLING:

Sekretariatet la i PFUs møte 24.04.03 «over bordet» fram spørsmålet om klagefristen i dette tilfellet kan fravikes.

VEDTAK:
Klagen behandles.

TILSVARSRUNDE IGANGSATT:
StavangerAvisen s redaktør Bjarne Bringeland «finner det merkelig at PFU tar opp denne saken». «Da Ulf Åsgård stod frem og kritiserte politiets arbeide i Quick-saken og hevdet at han hadde avgitt falske tilståelser, så var det oppsiktsvekkende. I Birgitte-saken var han den eneste av fire sakkyndige som hevdet at det ikke forelå falsk tilståelse. Koblingen Quick og Birgitte-saken var svært interessant. Jeg fikk snakke med advokat Arvid Sjødin som har vært kritisk til Åsgårds arbeide. Hans uttalelser var klare.»

» Jeg kontaktet deretter opplysningen 1882 for å få Åsgårds uttalelser. Ingen telefon- nummer svarte. Jeg kontaktet deretter kriminalredaksjonen i Aftonbladet. Her fikk jeg vite at nummerne jeg brukte stemte. Jeg fikk også vite at Åsgård kanskje var innlagt på psykiatrisk sykehus. Da jeg ikke lyktes med kontakt med Åsgård så valgte jeg å legge artikkelen ut. »

«Temaet i artikkelen er at Ulf Åsgård hjalp politiet til å få frem en falsk tilståelse i Birgitte- saken. Deretter gjorde han alt for at denne tilståelsen skulle bli stående. Nå viser det seg etter seks år at dette var en ulykke.»

«Åsgård har fritt kunnet bruke sin tilsvarsrett i flere måneder men har unnlatt å gjøre det. Istedet kommer han flere måneder etter fristen for innsendelse til PFU med en klage. Våre e-mailadresser er lett tilgjengelige i avisen, videre fremstår vårt telefonnummer lett synlig. Jeg har ikke fått noen henvendelse fra ham. Jeg begjærer derfor PFU-saken avvist. »

NYTT SPØRSMÅL OM BEHANDLING:
Sekretariatet viser til redaksjonens begrunnede innsigelse mot klagebehandling, og ber på ny utvalget vurdere om det foreligger tilstrekkelig grunnlag for å fravike PFU-vedtektenes klagefrist.

VEDTAK:
Utvalget opprettholder sitt vedtak av 24.04.03 om at klagen behandles.

TILSVARSRUNDEN GJENOPPTATT:
StavangerAvisen s redaktør gjentar at klageren ble forsøkt kontaktet for å høre hans reaksjon, men redaksjonen «så ingen grunn til ikke å presentere historien uten hans kommentar». «Spørsmålet var om en mann som hjalp politiet med å framskaffe noe som senere viste seg å være en falsk tilståelse, skulle deretter snu rundt og fortelle verden hva som er en falsk tilståelse.»

«Dermed har denne såkalte spesialisten fått briljere fritt og ukritisk såpass lenge at jeg ikke så noen grunn til ikke å la historien gå. Han kan fritt komme med sine kommentarer og han har i flere måneder kunnet gjøre det. Vårt telefonnummer står på avisen og han har ikke giddet å ringe for å få noen som helst korreksjon på det som sto i avisen i oktober. (?) Å klage direkte til PFU så lenge etterpå ødelegger aktualiteten i saken, men o.k. Jeg mener det er bedre å få saken på trykk. Som en av mine tidligere redaktører alltid sa: ? Et godt dementi er også en historie? .»

Klageren noterer seg tilbudet om å få komme til orde i StavangerAvisen, men han «uppfattar det som ett erbjudande med armbågen och dessutom gjort under galgen». » Det finns ingen traktan hos mig att framträda i Stavangeravisen. Skälen är bland annat de orimliga påhoppen på min person, såväl i tidningen som, inte minst, de skrivningar en representant för tidningen ansett sig ha rätt att framföra om mig i ett seriöst avgörande om presseetiska frågor. Förutsättningarna för en äkta dialog = utbyte av tankar, saknas närmest i sin helhet! »

I tilsvaret går klageren sterkt i rette med at det skulle ha vært umulig å komme i kontakt med ham før den påklagede artikkelen ble lagt ut på nettet. «Av min nummerpresentatör hemma och av mina samtalslistor på mobiltelefonen framgick inte att någon okänd från Stavangerområdet eller på annat sätt okänd ringde mig under de aktuella dagarna kring 23 oktober 2002. (?) Min konklusion är därför att hr Bringeland inte sökt mig på det sätt han påstår. »

«Hr Bringeland skriver oförblommerat att han inte fann grund att avstå från publicering utan min kommentar. Har argumenterar grunligt om att det skulle ha varit intressant att skriva om en person som i ett fall bedömt en bekännelse som äkta och i ett annat som falsk. Jag kan försäkra att varje uttalande i endera riktningen förutsätter kunskap om hur såväl falska som äkta bekännelser ser ut. Och till skillnad från vissa andra experter innom området är mina uttalanden inte förutsägbara. Varje fall bedöms efter sina förutsätt-ningar. »

«Jag beskrivs nu av hr Bringeland som en person som skulle ?fortelle verden ?, som fritt fått ? briljere? såpass lenge ? och annat som utmärkt väl demonstrerar brist på grundläggande
objektivitet visavis min person och profession. Det är väl tänkbart att de värderingar som dessa formuleringar avspeglar även styrt utformningen av den artikel varom här är fråga. Jag är bestört men inte förvånad eftersom jag tidig anade att så var fallet. »

StavangerAvisen har ikke hatt noe å tilføye.

PRESSENS FAGLIGE UTVALG UTTALER:
Klagen gjelder en nyhetsartikkel som nettavisen StavangerAvisen la ut høsten 2002, der redaksjonen lot forsvarsadvokaten i den såkalte Birgitte Tengs-drapssaken uimotsagt få komme med negative karakteristikker av den faglige kompetansen til en svensk psykiatrisk sakkyndig. Psykiateren påklager at han på forhånd ikke ble kontaktet og gitt mulighet til å ta til motmæle mot det han betegner som rene løgner og feilaktige tolkninger av hans rolle i drapssaken. Klageren hevder at han på det aktuelle tidspunktet var lett tilgjengelig på telefon.

StavangerAvisen hevder å ha gjort flere forsøk på å nå klageren for kommentar, men uten å oppnå kontakt. Redaktøren valgte likevel å legge artikkelen ut på nettet, siden anklagene gikk ut på at klageren skulle ha hjulpet politiet med å få fram en falsk tilståelse. Dessuten påpeker redaktøren at klageren gjennom flere måneder fritt har kunnet bruke sin tilsvars-rett, men har unnlatt å gjøre det.

Pressens Faglige Utvalg konstaterer at påstand står mot påstand når det gjelder redaksjonens anstrengelser for å få kontakt med klageren. Men selv om klageren skulle ha vært utilgjengelig på publiseringstidspunktet, mener utvalget at de anklager og påstander som framkommer i den påklagede artikkelen, er av en slik art at advokatens uttalelser ikke skulle vært videreformidlet uten først å være forelagt klageren. For øvrig registrerer utvalget at redaksjonen heller ikke i etterkant gjorde forsøk på å innhente klagerens syn på saken.

Utvalget viser til Vær Varsom-plakatens punkt 4.14, der det blant annet heter: «De som utsettes for sterke beskyldninger skal så vidt mulig ha adgang til samtidig imøtegåelse av faktiske opplysninger.»

Det forhold at redaksjonen, etter at klagen forelå, har invitert klageren til å benytte sin tilsvarsrett gjennom eget innlegg, opphever ikke det opprinnelige overtrampet.

StavangerAvisen har brutt god presseskikk.

Oslo, 26. august 2003
Thor Woje,
John Olav Egeland, Odd Isungset, Sigrun Slapgard,
Grete Faremo, Ingeborg Moræus Hanssen, Camilla Serck-Hanssen